Krönikor
Nätverkets krönikor presenterar inlägg från universitetets forskare.
Om du har frågor om krönikorna, ta kontakt med oss på mr-jur@uu.se
Den innersta frågan
av Sofia Näsström
2022-08-10
Det är en het junidag 2022, och jag ligger i skuggan och läser Anders Ehnmarks essä Slottet. Den handlar om Tocqueville, den unge aristokraten som efter revolutionerna i Amerika och Frankrike tog sig an uppgiften att försöka fånga den nya tidens demokratiska väsen. Som Ehnmark skriver är det revolutionens ”innersta fråga” som Tocqueville är ute efter att åskådliggöra: Hur förena folkets suveränitet med de mänskliga rättigheterna? Det är grundackordet i Tocquevilles hela författarskap. Son till en uppburen aristokrat, och uppvuxen på det egna slottet Tocqueville vid den franska Atlantkusten förstod han kraften i revolutionen, men också dess inre spänningar. ”Å ena sidan har vi folkets suveränitet och å andra sidan varje människas oförytterliga rättigheter, inklusive egendomsrätten (särskilt betonad).”
”Det går inte ihop”, konstaterar Ehnmark med Tocqueville, och många uppburna filosofer och politiker håller med. Äganderätten gör folkets vilja mer formell än reell. Det suveräna folket kan visserligen gå och rösta i allmänna val, men vad förändrar det när makten i samhället redan är på de egendomsägandes sida? På motsvarande sätt urholkar rätten till asyl demokratins stabilitet. Vad hjälper det om det svenska folket räddar hela världen om det inte kan rädda sig självt först? Om de mänskliga rättigheterna sägs urholka demokratin gäller också det motsatta förhållandet. I många etablerade demokratier tar folket makten i egna händer, och ilskan riktar sig mot både individers och minoriteters rättigheter.
Uppfattningen att det råder ett motsatsförhållande mellan demokrati och mänskliga rättigheter är vanlig. Men den bygger på en missuppfattning, tänker jag medan skuggorna dansar mellan träden. Tocqueville var visserligen en skarp iakttagare av den moderna demokratins inre spänningar. Som Ehnmark skriver ville han etablera en ny politisk vetenskap. Han ville vara ”den oengagerade, på bägge sidor närvarande iakttagaren, som förstår mer än de i striden inblandade.” Men ambitionen till trots var han var alltför insyltad i revolutionens historiska skeenden för att kunna greppa dess väsen. För att hitta rätt vinkel på frågan måste vi vända oss till en annan landsman: Montesquieu. I boken Om Lagarnas Anda studerar han den specifika anda som måste genomsyra samhället för att olika politiska former ska kunna bestå och utvecklas över tid: kärlek till landet och lagen i en republik, statustänk och klassåtskillnad i en monarki och rädsla i en despoti.
Inspirerad av Montesquieu är revolutionens innersta fråga denna: hur ska den radikala emancipatoriska anda som gav upphov till både demokrati och mänskliga rättigheter kunna förnyas över tid? Hur se till att den i grunden fruktbara striden mellan höger och vänster inte förflyttar positionerna i riktning mot ett ”demokratins slut”? Att påpeka detta är inte att ducka för dagens politiska utmaningar. Det inskärper bara att demokrati och mänskliga rättigheter i grunden värnar samma sak, nämligen människans rätt att vara just människa. Sårbar och felbar. Vi människor kan utsättas för orättvisor och ställd inför en oviss framtid kan vi trampa snett. Men samtidigt kan vi bemyndiga oss själva. Vi kan förändra våra omständigheter, och börja om. Det gör vi genom att gå och rösta med jämna mellanrum, men också genom att organisera oss i protester och folkrörelser när rösträtten inte räcker till. Vi kan också börja om på nytt genom att söka asyl när de politiska villkoren blivit omänskliga. Så istället för att det erkänna det narrativ som uppmanar oss att välja sida—demokrati eller mänskliga rättigheter? – bör vi fråga oss hur den emancipatoriska anda som genomsyrar båda dessa storheter kan förnyas under dagens omständigheter: socialt och politiskt, nationellt och globalt.
Sofia Näsström
Professor vid Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet
Profilsida