Forskarbloggen

Forskarbubblor ikonNu startar vi forskarbloggen där det mesta av innehållet handlar om vår egen forskning. Många poster kommer att handla om aktuella ämnen i den svenska debatten.

Sverige nu medlem i NATO

2024-03-20

Den 7 mars 2024 blev Sverige medlem i NATO (North Atlantic Treaty Organization). Det sista steget i den formella processen var överlämnandet av Sveriges anslutningsinstrument av statsministern till USA:s regering. Dessförinnan hade Ungern som sista medlem godkänt inbjudan av Sverige samt överlämnat sin godkännandehandling till USA:s regering. Samma dag som anslutningsinstrumentet överlämnades hade den svenska regeringen fattat beslut om att Sverige skulle ansluta sig till NATO-fördraget.

Riksdagen hade redan tidigare godkänt att Sverige skulle ansluta sig; den 22 mars 2023 fattade riksdagen det beslutet. På dagen ett år innan Sverige slutligen blev medlem, den 7 mars 2023 lämnade regeringen över sin proposition till riksdagen om Sveriges medlemskap i NATO, på grundval av vilken riksdagen fattade sitt beslut.

Enligt artikel 10 i NATO-fördraget kan parterna till fördraget, nu inkluderande Sverige och Finland, genom en enhällig överenskommelse bjuda in vilken annan europeisk stat som helst som har förutsättningar att främja principerna i NATO-fördraget samt bidra till säkerheten i det nordatlantiska området, att ansluta sig till fördraget. USA fungerar enligt NATO-fördraget, artikel 11, som så kallad depositarie, det vill säga den stat som tar emot och förvarar samtliga ratifikationsinstrument som rör NATO-fördraget och alla senare anslutningar till NATO-fördraget av stater som inte var ursprungliga medlemmar i organisationen, som Sverige och Finland till exempel. USA tar också emot och förvarar de nya medlemmarnas anslutningsinstrument, som vi såg.

För att ta reda på vad NATO-medlemskapet innebär för staterna ska vi nu titta på några andra  artiklar  i NATO-fördraget. I Artikel 1 sägs att alla parter till fördraget åtar sig att lösa sina eventuella internationella tvister med fredliga medel så att den internationella freden och säkerheten inte sätts i fara, samt att avstå i sina internationella relationer från hot om eller bruk av våld på ett sätt som är oförenligt med användning av våld som är oförenligt med FN:s ändamål. Här ansluter NATO-fördraget till FN-stadgans mest grundläggande bud. I Artikel 2 i NATO-fördraget står, att parterna ska bidra till den fortsatta utvecklingen av fredliga och vänskapliga internationella förbindelser genom att stärka sina fria institutioner och få till stånd en bättre förståelse för de principer som dessa institutioner bygger på, samt genom att främja förutsättningar för stabilitet och välstånd. Parterna ska sträva efter att undanröja motsättningar i sin internationella ekonomiska politik, och parterna ska främja ekonomiskt samarbete mellan vissa eller alla parter.

Enligt Artikel 3 i NATO-fördraget åtar sig staterna att var och en för sig och tillsammans, genom kontinuerlig och effektiv egen beredskap och ömsesidigt bistånd, upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva kapacitet att stå emot väpnade angrepp. Staterna åtar sig härigenom att upprätthålla en stark försvarsförmåga. Närhelst en medlemsstat anser att någon parts territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet hotas ska parterna samråda, enligt Artikel 4.

Artikel 5 i NATO-fördraget som numera börjar bli allmänt känd, säger att parterna är överens om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem ska anses vara ett angrepp på dem alla. Följaktligen är parterna, enligt Artikel 5, överens om att om ett sådant väpnat angrepp sker ska var och en av dem i enlighet med rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar enligt Artikel 51 i FN-stadgan, hjälpa den part eller de parter som blivit utsatta för väpnat angrepp genom att omedelbart vidta, individuellt och i samförstånd med de övriga parterna, sådana åtgärder som parten bedömer är nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt, i syfte att återställa och bevara säkerheten i det nordatlantiska området. Artikel 5 utgör alltså det kollektiva försvarsåtagandet som är kärnan i NATO-samarbetet.

Genom Artikel 9 i NATO-fördraget skapas det Nordatlantiska rådet i vilket varje stat är representerat och vars syfte är att behandla frågor rörande genomförandet av NATO-traktaten. Nordatlantiska rådet är NATO:s högsta beslutande organ och alla beslut fattas med enhällighet. Rådet ska vara organiserat så att det kan sammanträda när som helst utan dröjsmål. Rådet ska inrätta biträdande organ efter behov. I synnerhet, säger Artikel 9, ska Rådet omedelbart upprätta en försvarskommitté – benämnd Military Committee på engelska – som ska rekommendera åtgärder för genomförandet av Artikel 3 – om förstärkningen av medlemsstaternas försvarsförmågor – och Artikel 5 – om den gemensamma försvarsklausulen.

Vad allt det här kommer att innebära för Sverige i praktiken återstår i stort sett att se. En juridisk fråga som kan komma att uppstå är vad som utgör ett väpnat angrepp enligt Artikel 5, och Artikel 51 i FN-stadgan. Det råder väldigt delade meningar om det bland stater och typerna av handlingar som skulle kunna kallas väpnade angrepp blir fler. I mer allmän mening kanske en mental omställning kvarstår att göra från svensk sida. Som statsministern påpekade i en intervju i Godmorgon världen i Sveriges Radio P1 den 10 mars: på samma sätt som alliansfrihet och neutralitet har varit definierande för vårt sätt att definiera oss själva så tror jag, säger statsministern, att Sverige som NATO-medlem också blir definierande. Det kommer att få mental betydelse, tror statsministern.

Inger Österdahl, professor i folkrätt

Klimataktivism och rubriceringen sabotage

2024-03-07

Det senaste året har det blivit vanligt att demonstranter som vill väcka uppmärksamhet för klimatfrågan hålls straffrättsligt ansvariga för brottet sabotage. Det rör sig om fredliga aktioner som genomförts på ett sådant sätt att framkomligheten för vägtrafik har hindrats. Med fredliga aktioner avses manifestationer som inte inbegriper några former av våldsamheter eller skadegörelse. De olägenheter som manifestationerna har inneburit har vidare varit begränsade till den plats och den tidsperiod som demonstrationen kommit att ta i anspråk.

Av grundlagen framgår att demonstrationsrätten är en frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats (2 kap. 1 § första stycket 4 regeringsformen, RF). I demonstrationsfriheten igår alltid ett moment av oundviklig störning av samhällsordningen. Omgivningen blir störd vid en demonstration och det blir än tydligare om budskapet inte uppskattas. Men även då budskapet gillas av många eller av de flesta, innebär utövandet och förverkligandet av denna rättighet att människors rörlighet påverkas, trafiken störs etc. Detta är tydligt vid t.ex. fredsdemonstrationer, första majdemonstrationer och andra manifestationer. Därför uppställs i lag ett krav på tillstånd, så att polisen kan planera för och hantera de ordningsstörningar som oundvikligen uppstår. Kravet på tillstånd innebär dock inte att demonstrationer utan tillstånd skulle sakna skydd, endast sammankomster som orsakar svårare oordning eller allvarlig störning av trafiken kan upplösas. Även icke tillståndsgivna demonstrationer omfattas alltså av grundlagens skydd.

Begränsningar av grundlagsstadgade rättigheter får endast ske på det sätt som anges i grundlagen. Demonstrationsfriheten omfattas av flera stadganden som syftar till att begränsa utrymmet att kringskära rättigheten. På så sätt har demonstrationsfriheten pekats ut som en av de grundlagsstadgade rättigheter som, enligt huvudregeln, endast får begränsas genom lag och på det särskilda sätt som uppställs i 2 kap. RF.  Det anges i 2 kap. 21 § RF att en begränsning endast får göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. En begränsning får heller inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.  Vidare preciseras i 2 kap. 24 § RF att demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken.

I 13 kap. brottsbalken (BrB) behandlas allmänfarliga brott och bestämmelsen om sabotage i 13 kap. 4 § BrB:

Flera demonstranter har nu dömts för sabotage i såväl tingsrätt som hovrätt.  Domstolarna har tyckt att de fredliga demonstrationerna som ofta varat mellan 20 min – 45 min och som begränsat trafiken i dryga timmen uppfyller rekvisiten ”skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln”.

Förarbetena till bestämmelsen är gamla och skrivna i en tid då grundläggande fri- och rättigheter inte reglerades i grundlagen.  Men även vid läsningen av de gamla förarbetena ges läsaren intrycket att det bör krävas en viss dignitet för att kapitlet ska bli tillämpligt. I nuvarande 13 kap. följs den ordning från 1948 som gällde när brottsbalken trädde ikraft år 1963. I kapitlet regleras bl.a. mordbrand (1 §), grov mordbrand (2 §), allmänförlig ödeläggelse (3 §) och sabotage (4 §). Det rör sig om brott som ytterst kan föranleda fängelsestraff på livstid.

En straffbestämmelse ska tolkas försiktigt.  Sabotageregelns ordalydelse medger att demonstrationer som blockerar vägar kan falla in under det straffbara området, men det betyder inte att man per automatik måste välja en sådan tolkning. Syftet med kriminaliseringen och dess systematiska sammanhang kan tyckas tala för att inte välja en så vidsträckt tillämpning.

Den straffrättsliga bestämmelsen om sabotage utgör vidare en begränsning av demonstrationsfriheten enligt regeringsformen. Detta innebär grundlagens krav på lagstöd, legitimt ändamål samt proportionalitet måste vara uppfyllda för att en fällande dom ska komma ifråga.

Av äldre praxis från svenska domstolar framgår att demonstranter som blockerat vägar, och därmed förhindrat andra enskilda tillgång till sin fastighet, har dömts för egenmäktigt förfarande, samt att blockader som inte skett på allmän utan enskild plats i vissa fall har bestraffats som olaga intrång.  Straffskalorna för dessa brott är böter eller fängelse högst ett år. Det har även förekommit att demonstranter som har blockerat en plats och därefter vägrat att följa uppmaning från polis att lämna platsen har dömts för ohörsamhet mot ordningsmakten – med en straffskala på böter eller fängelse högst sex månader.  Den som deltar i en demonstration som visar uppsåt till våld och som inte skingrar sig på myndighets befallning kan dömas för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

Mot detta ska ställas de fällande domarna för sabotage, med en straffskala på fängelse i högst fyra år. Det manar till eftertanke att demonstranter som under en kort stund blockerar en väg i centrala Stockholm åtalas för ett allvarligare brott än demonstranter som deltar i potentiellt våldsamma demonstrationer. Den som deltagit ett våldsamt upplopp, som faktiskt lett till våld mot person eller egendom, riskerar däremot motsvarande straff.

Anna-Sara Lind
Professor i offentlig rätt
Juridiska fakulteten och institutionen
Uppsala universitet

 

Mikael Ruotsi
Lektor i konstitutionell rätt
Juridiska fakulteten och institutionen

Fler inlägg

Senast uppdaterad: 2024-03-20