Forskarporträtt arkiv

Mosa Sayed     
Inger Österdahl
Yaffa Epstein
Rebecca
Katja de Vries

Mosa Sayed granskar informell rättsskipning

Juris doktor i internationell privaträtt Mosa Sayed arbetar inom forskningsfältet ”rätt och värdekonflikter” och har fokuserat på de rättsliga utmaningar som Sverige står inför efter att ha omvandlas till ett alltmer mångreligiöst och mångkulturellt samhälle under de senaste årtiondena. 

Denna omvandling har medfört oprövade frågor och spänningar på det rättsliga planet, inte minst för domstolar och myndigheter som i sin verksamhet ställs inför främmande traditioner och levnadssätt.

Mosa Sayeds forskning rör religiösa organisationers formella och informella rättsliga funktioner och syftar bland annat till att kartlägga och analysera konsekvenserna av användningen av alternativa tvistlösningsmekanismer (så kallad informell tvistlösning) i religiösa organisationer, bland grupper som identifierar sig på religiös grund.

- I likhet med många andra västerländska länder är dagens Sverige ett mångkulturellt land som är påfallande heterogent när det gäller befolkningens kulturella, religiösa och etniska sammansättning, vilket beror på senare årtiondens invandring men också på historiska skäl med anledning av dess nationella minoriteter, förklarar Mosa Sayed.

På det rättsliga området aktualiserar samhällets mångfald frågan om möjligheterna och gränserna för att erkänna minoritetsseder som inte sammanfaller med de majoritetsvärderingar som ligger till grund för lagen.

Mosa avser att undersöka en del av den problematik som är kopplad till mångkulturella samhällen med utgångspunkt i bruket av informell tvistlösning i Sverige och Storbritannien bland vissa etniska och religiösa minoritetsgrupper såsom judar, muslimer och romer.

- Med alternativa tvistlösningsmekanismer eller i informella system för tvistlösning menas förfaranden som inte är sanktionerade av nationell lag men som ändå används av minoritetsgrupper i interna konflikter. Bland grupper som identifierar sig på religiös grund spelar respektive grupps religiösa institutioner en central roll när det kommer till intern tvistlösning.

Exempel på sådana institutioner är muslimska moskéer och samfund i Sverige och så kallade Sharia Councils i Storbritannien. Den judiska institutionen för tvistlösning kallad Beit Din, bestående av skriftlärda rabbiner, har motsvarande funktion i Sverige och Storbritannien. Romers ”domstol” för interna konflikter benämns som Kris.

Även om de nämnda informella systemen inte är bindande för statliga myndigheter ger de upphov till svårlösta juridiska problem för dagens mångkulturella västerländska samhällen och aktualiserar grundläggande mänskliga rättigheter, såsom frågor om jämställdhet mellan samhällsgrupper och jämlikhet mellan individer inom grupper.

Det informella systemet för tvistelösning orsakar också problem inom process- och civilrätt. Bruket av informell rättsskipning utanför det allmänt sanktionerade rättsystemet ger också anledning att begrunda innebörden av ”lag och rätt” när vissa minoritetsgrupper vid konflikt ger företräde för sin ”inofficiella lag” framför statens lag.

- Kan det informella systemet säkerställa grundläggande rättsstatliga rättssäkerhetsgarantier? Hur stora är skillnaderna mellan de nationella familjerättslagarna och de normer som används inom det informella systemet, frågar sig Mosa.

När minoriteter använder religiösa, kulturella eller etniska normsystem som inte upprätthåller grundläggande värderingar i den statligt sanktionerade lagen uppstår en situation av konkurrerande normsystem. Detta i sin tur ställer större frågor om möjligheter att bygga solidaritet, nationell identitet, social samexistens och enhet i normativt fragmenterade samhällen.

Denna konkurrenssituation hotar också statens rättsskipningsmonopol och kan försätta vissa individgrupper inom minoritetsgrupper – vanligtvis barn och kvinnor – i sårbara rättsliga lägen.

På samma gång finns det anledning att reflektera kring en ytterligare större fråga om vad det innebär att vara medborgare i Sverige och den komplexitet som är förenad med begreppet medborgarskapet när minoriteter samtidigt har en rad samhälleliga tillhörigheter eller inte vill dela rättssystem, säger Mosa Sayed avslutningsvis.


Offentlighetsprincipen och krigets lagar – två forskarintressen för Inger Österdahl

Inger ÖsterdahlProfessorn i folkrätt Inger Österdahls forskning spänner över flera områden där gränsdragningarna blivit mer komplexa på en alltmer internationell spelplan med nya digitala kommunikationsvägar.

Folkrättens utveckling och förvandling fascinerar professor Inger Österdahl. Folkrätten har gått från att vara en rent mellanstatlig rättsordning till att genomsyra alltmer av den nationella rätten. Samtidigt suddas skiljelinjen mellan det internationella och det nationella gradvis ut. Rätten skapas internationellt och omsätts därefter till nationell rätt efter bästa förmåga i varje land.

– Territoriella gränser blir allt mindre betydelsefulla som rättsliga avgränsare. I detta internationella landskap statt i stark och snabb förändring intresserar jag mig just nu för två saker. Det ena forskningsintresset är offentlighetsprincipens väl och ve, säger Inger Österdahl, som har tilldelats en så kallad programprofessur för att under åren 2013-2016 särskilt studera offentlighetsprincipen.

Betydelsen av offentlighetsprincipen behöver knappast argumenteras för i ett svenskt sammanhang. När offentlighetsprincipen möter EU-rätten behövs dock en hel del övertygande argumentation för att Sverige ska kunna behålla sin höga grad av öppenhet gentemot starkare skydd för privatlivet och mer hemlighetsmakeri i den offentliga förvaltningen generellt. Även på hemmaplan uppstår integritetsproblem när den nya informationstekniken möjliggör ett (miss)bruk av offentlighetsprincipen som går långt utöver det gamla ”pappersbruket”.

– Internationaliseringen av den offentliga förvaltningen gör också att tidigare nationella frågor hamnar inom diplomatins och utrikessekretessens domäner, vilket leder till ökad sekretess, förklarar Inger Österdahl och fortsätter:

– Farhågor restes angående effekterna för offentlighetsprincipen när Sverige blev medlem av EU och jag undersöker nu i vilken grad farhågorna har besannats, säger hon.

Tillsammans med bland andra kollegorna professor Jane Reichel och docent Anna-Sara Lind vid juridiska institutionen arrangerar Inger Österdahl i september 2014 en internationell workshop för särskilt inbjudna forskare på temat ”Freedom of Speech, the Internet, Privacy and Democracy”.

Det andra intresset som avspeglar sig i Inger Österdahls forskning handlar om krigets lagar och om hur internationella fredsbevarande trupper passar in i ett juridiskt system som skapades för traditionella nationella arméer.  Agerar fredsbevarande trupper inom eller utanför krigets lagar?

Vad händer till exempel om fredsbevarande trupper blir inblandade i veritabla strider, vilket blir allt vanligare?

– Vilken rättslig ställning får de ”fredsbevarande” men aktivt stridande trupperna? Är de fredsbevarande trupperna part i konflikten? Å vems vägnar, FN:s? Är de länder som bidrar med trupper till fredsbevarande uppdrag part i en eventuell konflikt som uppstår? Att fredsbevarande trupper begår övergrepp av olika slag och därmed bryter mot krigets lagar under sina uppdrag är inte ovanligt, men hur, var och av vem ska de ställas till svars? frågar sig Inger Österdahl.

Efterfrågan på fredsbevarande insatser ökar ständigt och situationerna i vilka de fredsbevarande trupperna skall agera tycks bara bli mer komplicerade.

– De juridiska frågorna kan ibland tyckas tekniska, men är ofta starkt politiskt laddade vilket gör dem kontroversiella och spännande, avslutar Inger Österdahl.


Foto: Tobias Björkgren /
Ragnar Söderbergs stiftelse

Yaffa Epstein är doktor i miljörätt och inriktar sig på att utveckla metoder för tvärvetenskapligt samarbete mellan forskare i naturvetenskap respektive juridik. Termer och begrepp som finns främst inom naturvetenskapen sätter sin prägel också i juridiken.

Detta gäller framför allt de ”nya” rättsliga områdena, t.ex. miljörätt och medicinsk rätt, men även inom många ”klassiska” områden. Ett exempel är skadeståndsrätten där vetenskaplig expertis ofta krävs för att bedöma risker eller fel. Olika tolkningar av dessa termer och begrepp inom olika discipliner påverkar därför beslutsfattandet och gör det svårt att fastställa om lagen efterföljs eller inte. När vetenskapliga begrepp används i lagtexten är det ofta nödvändigt att hänvisa till naturvetenskapen för att riktigt förstå eller tillämpa lagen. När domare eller andra beslutsfattare missförstår eller använder naturvetenskapen på fel sätt kan detta förhindra rättens förmåga att uppnå målsättningen med lagstiftningen.

- Oenighet med naturvetenskapliga forskare betyder emellertid inte alltid att juristerna har fel. I andra fall måste beslutsfattarna tolka termer som har olika innebörd i lagen och i vetenskapen eller välja mellan vetenskapliga tolkningar som skiljer sig åt. Hur beslutsfattaren uppfattar dessa vetenskapliga tankar avgör om en art får jagas, om ett livsmedel får säljas eller om man får fortsätta att använda en viss produktionsteknik, förklarar Yaffa Epstein.

Yaffa samarbetar ofta med naturvetenskapliga forskare för att analysera begrepp som används i EU-lagstiftningen. Ett annat område där hon tillämpar sina tvärvetenskapliga metoder är den relativt nya rättsvetenskapliga utvecklingen av naturens rättigheter. En av de mest överraskande rättsliga förändringarna under det senaste årtiondet har varit erkännandet av naturens rättigheter. Under bara några år har tanken på att ge naturen rättigheter eller rättsligt egenvärde förvandlats från något förnuftsvidrigt till verklighet inom ett växande antal jurisdiktioner. Dessa nya rättigheter har lett till vissa rättsliga vinster för skyddet av naturen men har hittills inte gett några imponerande resultat.

- Det är fortfarande oklart om denna rättsliga trend, som den manifesterar sig i Eucador, Bolivia, Colombia, Nya Zeeland, delar av Förenta staterna, Indien, Mexiko och även i Frankrike (territoriet Nya Kaledonien), är början till ett nytt globalt rättsparadigm eller om den är en modefluga som snart är bortglömd, fortsätter Yaffa.

I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Science, ”A Rights Revolution for Nature: Introduction of Legal Rights for Nature Could Protect Natural Systems from Destruction”, gör hon och två miljöforskare gällande att om dessa lagar och nya rättsliga idéer ska ha framgång och fortleva måste de vara välgrundade i rättsteori och ekologi. De framhäver några undersökningsområden där rättslig-ekologisk analys skulle kunna stödja tillämpningen av juridiska rättigheter för naturen, t.ex.:

Hur definieras innehavaren av rättigheterna? Hur ”naturen” ska definieras är en filosofisk och vetenskaplig fråga som länge har debatterats. Naturliga enheter som i någon jurisdiktion har tillerkänts juridiska rättigheter är Moder Jord, naturen, arter, naturliga samhällen, ekosystem, floder, glaciärer och vattenfall. Var och en av dessa entiteter har sina egna specifika definitionsutmaningar. Som exempel kan nämnas hur långt en flod sträcker sig, om den inbegriper t.ex. bifloder, flodbädd, avrinningsområde, regnvatten. Medan vissa naturliga enheter, t.ex. arter, kan vara lättare att definiera på ett vetenskapligt sätt, passar andra som ”Moder Jord” kanske lättare in i vissa individuella rättssystem.

Vilka rättigheter har naturen? Rättigheter för naturen som har erkänts eller föreslagits inbegriper rättsligt egenvärde och processuella rättigheter, representation, äganderätt, rätten till liv, mångfald, ren luft, möjlighet att utvecklas, skydd och återställande. Åter krävs det naturvetenskaplig expertis för att förstå många av dessa rättigheter, exempelvis för att tolka vad en rättighet till evolutionsprocess innebär.

Hur genomdrivs naturens rättigheter? I vissa system utses den naturliga enheten till förmyndare eller företrädare, i andra kan allmänheten inleda en tvist till förmån för naturen och i andra kan det fortfarande vara oklart hur naturens rättigheter skulle kunna försvaras. Naturen kan inte hävda sina egna rättigheter inför en domstol, men naturvetare kan bidra till att fastställa när rättigheter kränks och hur rättigheterna kan försvaras.

- Hur man än löser dessa problem inom olika rättssystem kommer effektiviteten för naturens rättigheter att till stor del vara beroende av förmågan hos dessa system att integrera ekologisk kunskap. Jag hoppas att min forskning ska leda till att frågorna huruvida det är möjligt att skydda miljön genom att skapa rättigheter för naturen och, om så är fallet, hur dessa rättigheter kan genomföras på ett effektivt sätt ska uppmärksammas mer, säger Yaffa Epstein avslutningsvis.


Rebecca Thorburn Stern är universitetslektor och docent i folkrätt. Hennes forskning handlar främst om mänskliga rättigheter, särskilt mänskliga rättigheter för barn, migrationsrätt, samt förhållandet och samspelet mellan internationell och nationell rätt. Hon är en av grundarna av och medlem i styrgruppen för G L/UMIN, Göteborg/Lund/Uppsala-nätverket för migrationsrätt.

Vi frågar Rebecca Thorburn Stern varför vi behöver definiera något så självklart som mänskliga rättigheter?

-Att människor har rättigheter på olika sätt är en idé med djupa historiska rötter. Att se alla människor som rättighetsbärare utgår från tanken om alla människors lika värde, något som är centralt för ett öppet demokratiskt samhälle. På så sätt kan mänskliga rättigheter tyckas ses som något självklart i många länder, åtminstone i teorin. Samtidigt ifrågasätts gång på gång idén om rättigheter för olika grupper och kategorier – barn, kvinnor, etniska minoriteter, migranter är några exempel. Det är viktigt att framhålla att det inte bara handlar om att ha rättigheter i teorin, de måste också vara utkrävbara i praktiken och vara skyddade genom bindande lagstiftning. Att definiera vilka de mänskliga rättigheterna är handlar således både om att identifiera vilka skyldigheter staten har gentemot de personer staten kan bestämma över, och att människor måste veta vilka rättigheter de har för att kunna utkräva dem.

Hur är det för människor i ett land om dessa inte är medborgare i det landet eller till och med helt statslösa?

-Mänskliga rättigheter gäller för alla människor, oavsett om de är medborgare i en stat eller statslösa, det vill säga utan medborgarskap. Som det juridiska skyddet är utformat exempelvis i FN-konventioner och Europakonventionen så gäller statens skyldighet att skydda och tillgodose rättigheter för alla människor inom den statens jurisdiktion, det vill säga det område staten kan bestämma över. Rättigheter, med några undantag som exempelvis vissa politiska rättigheter, är inte knutna till medborgarskapet. Samtidigt är staten garanten för skyddet av individens rättigheter och att då befinna sig i en stat där man inte är medborgare – där bandet till staten är svagare – kan innebära att man befinner sig i en mer utsatt position. Det här blir särskilt tydligt för grupper som staten kanske helst skulle vilja inte fanns inom jurisdiktionen, som irreguljära migranter, eller fattiga personer som är medborgare i en annan stat. Argumentet kan då bli att deras hemländer istället borde ta ansvaret för dem. För statslösa, det vill säga personer som inte har något medborgarskap, så finns det ingen sådan stat med det yttersta ansvaret. Det är ingen slump att grupper som marginaliseras och förföljs ofta får sitt medborgarskap i hemlandet ifrågasatt, eller till och med upphävt.

Varför är det viktigt att diskutera mänskliga rättigheter i Sverige idag?

-Därför att mänskliga rättigheter ständigt måste förankras, utvecklas och försvaras. Idén om alla människors lika värde och likhet inför lagen är en grundsten i vårt samhälle. Det innebär som sagt inte att den inte ifrågasätts, och så sker inte minst idag på olika sätt. Vidare så brukar man ju säga att ett samhälle inte är bättre än hur man behandlar de svagaste och de mest utsatta. Det omfattar inte minst att försvara idén om lika rättigheter och lika värde för alla, oavsett vilka de är.

Vilka projekt som berör mänskliga rättigheter och migration är du engagerad i idag?

-Jag arbetar bland annat med två olika forskningsprojekt som båda rör barns mänskliga rättigheter; det ena om betydelsen av inkorporering av Barnkonventionen för asylsökande barn och det andra om åldersdiskriminering av barn (det sistnämnda tillsammans med kollegor i Stockholm och Liverpool). Båda projekten finansieras av Ragnar Söderbergs stiftelse. Jag har även en del mindre forskningsprojekt som handlar om hur domstolar förhåller sig till förändringar inom migrationsrätten och om hur medicinska skäl bedöms i en asylkontext. Vi har också nyligen startat ett tvärvetenskapligt forskningsnätverk på temat migration som en juridisk och politisk process som får stöd av CIRCUS ( Centre for Integrated Research on Culture and Society vid Uppsala universitet). När det gäller utbildningen så är jag kursföreståndare för fördjupningskurser om mänskliga rättigheter, demokrati och migration, och även involverad i MR-kliniken vid vår fakultet.


Katja de Vries har fått forskningsstöd och ett biträdande universitetslektorat i offentligt rätt (2020-24) av Ragnar Söderbergs stiftelse och börjar nu på juridiska institutionen. Hon forskar inom rättsinformatik och vår samexistens med Artificiell Intelligens (AI). Den kommande fyra åren ska hon undersöka implikationerna av skapande AI inom ramen för Europarätten med beröringspunkter på cyberbrott och immaterialrätt, samt dataskydd och yttrandefrihet.

Katja de Vries har en spännande bakgrund. Hon genomförde parallellt tre masterprogram vid Leiden universitet (Nederländerna), i civilrätt, kognitiv psykologi och filosofi. Dessutom kompletterade hon sin utbildning med en juristexamen från Oxford Universitet. Vid denna tid började big data eran och frågor om hur big data ska hanteras på ett juridiskt korrekt sätt växte. Under Katjas studier i kognitiv psykologi utvecklade hon ett stort intresse i statistik vilket ledde till en doktorsavhandling i rättsinformatik med titeln: ”Machine learning/informational fundamental rights. Making of sameness and difference” (de Vries, 2016). Sedan dess har Katja de Vries forskat på juridiska och sociala implikationer av AI och maskininlärning på integritet, dataskydd och diskriminering.

En av Katjas forskningsämne är den allmänna dataskyddsförordningen eller GDPR (General Data Protection Regulation) som reglerar behandlingen av personuppgifter inom EU och som har varit i kraft sedan 2018. Vi frågar Katja vad hon tycker är spännande med forskning kring dataskyddsförordningen?

- Dataskyddsförordningen adresserar ett jätteviktigt dilemma: hur kan man nyttja personuppgifternas ekonomiska och samhälleliga värden utan att hamna i ett digitalt panoptikon där allt vi gör utvärderas av staten och stora företag? Det är ett mycket aktuellt problem under coronaviruspandemin när olika appar utvecklas för att följa spridningen av sjukdomen, vilket väcker etiska, politiska och juridiska frågor. Vem litar vi på mest? Stora företag? Myndigheter? Staten? Samtidigt är det lätt att uppleva dataskyddsförordningen som en stor byråkratifälla som skapar stor frustration i vardagen. Personuppgifter finns överallt, hela tiden, och att uppfylla alla dataskyddsförordningens krav tar tid och energi. Jag kan själv också bli frustrerad att man inte bara kan ta en bild på mitt barns förskola på Santa Lucia, eller att jag är tvungen att ge samtycke till behandling av mina uppgifter hela tiden. Som forskare, företag eller myndighet kan det kännas begränsande att man ska uppfylla GDPR krav. Det är därför inte så konstigt att många försöker att komma undan från dataskyddsförordningens reglering genom att anonymisera personuppgifter. När en lag konfronteras med verkligheten blir det alltid spännande, det utmanar lagens betydelse. En rättsregel kan verka enkel på pappret, men sen kommer det ny teknologi som lagstiftaren inte hade förutsett eller fiffiga tricks för att undvika regleringen och då framkallas svåra, nästan filosofiska frågor.

Ett bra exempel är anonymisering av personuppgifter. Det är inte alls självklart när en uppgift är tillräckligt anonymiserat för att falla utom dataskyddförordningens tillämpningsområde. Även om något inte verkar uppenbart knuten till en identifierbar person, gäller dataskyddsförordningen om man kan re-identifiera någon med lite detektivarbete. Det finns många stora företag och myndigheter som strävar efter att komma så nära gränsen som möjligt för att behålla så mycket information som möjligt utan att uppgifterna kan kvalificeras som personliga. En del av min forskning undersöker hur AI och maskininlärning har blivit ett verktyg för att förbättra anonymisering.

Den kommande fyra år ska du undersöka rättsimplikationerna av kreativ AI – kan du berätta vad det är?

- Tills nyligen användes AI och maskininlärning mest för att klassificera och sortera personer, objekt, transaktioner eller celler inom medicinen (klassificerande AI). Med kreativ AI (generative AI) finns nu möjlighet att skapa syntetiska data och komponera övertygande nya variationer på befintliga mönster (”deepfakes”), som t.ex. anonymiserade data, ansikten som inte existerar, falska videor, nya konstverk, vilket bildar nya perspektiv, nya uppmaningar… och ett nytt fokusområde för mig!

Vad har kreativ AI med straffrätt att göra?

- Kreativ AI utmanar flera juridiska områden som t.ex. straffrätt när falskt material används mot en person. Det finns ganska mycket uppmärksamhet kring hur kreativ AI kan underlätta skapandet av ”fake news” och underminera demokratin. Men faran inom det privata livet är kanske större än för demokratin. Journalister eller andra organisationer lägger resurser på att verifiera nyheter, men vem skyddar den privata personen som är utpressad eller mobbad på sociala medier? Där finns det mindre skydd. Frågan är när man kan kvalificera publikation av syntetiskt bildmaterial som förtal eller förolämpning.

Vad har kreativ AI med immaterialrätt att göra?

- Generativ AI kommer att påverka immaterialrätten eftersom både data som går i systemet för att träna modeller samt nya data som går ut ur systemet har ett behov att vara skyddade. Vad gäller träningsdata har EU antagit ett nytt upphovsrättsdirektiv som ger nya möjligheter för datautvinning (text- och data mining på engelska) för att träna AI-modeller inom forskning. Vad gäller ny syntetisk data som skapas av kreativ AI så är deras status fortfarande inte helt klar. Bakom ligger stora ekonomiska konsekvenser t.ex. inom medicin vid utveckling av nya läkemedel eller inom konst.

Vad är bästa sättet att reglera kreativ AI från ett samhälleligt perspektiv?

-Kreativ AI och syntetiska uppgifter har så många tillämpningsområden att det är svårt att ge ett enkelt svar. En reglering för syntetisk output i formen av t.ex. upphovsrätt eller patent för att både skydda och uppmuntra innovation skulle kunna vara ett sätt, men det ska utvärderas utifrån dess speciella användning.

Man hör mycket om hur automatiserat beslutsfattande kan sakna transparens och tar diskriminerande beslut. Kan man använda syntetiska data för att göra klassificerande AI system mer rättvist och transparent?

- Det är något som ingår i min forskning – men det ser ganska lovande ut! Med klassificerande AI kan bias uppstå om systemet matas under inlärningsprocess med information som underrepresenterar särskilda kategorier. Att använda de mer variabla syntetiska data som input data kan vara ett sätt att minska bias genom att få en mer representativ inlärningsprocess. Möjligtvis kan syntetiska uppgifter också användas för att ge transparens i algoritmisk beslutfattandes. Syntestiska data kan fungera som en counter-factual, parallell historia. De kan visa vad som behövs ändras för att systemet skulle ha tagit ett annat beslut.

Kreativ AI kan användas på olika område och har implikationer inom olika rättsområden. Det skrämmer inte Katja de Vries. Kanske tvärttom! Hon är van med att prata med icke-jurister. Hon har samarbetat i många tvärvetenskapliga projekt och kommer att fortsätta göra så. Nu forskar hon med en konstnär och hon hoppas kunna jobba även med mediciniska data. Några inom generativ AI pratar om maskin kreativitet och maskin fantasi. På samma sätt som kreativ AI förvandlar verkligheten, mer eller mindre beroende på vilka parametrar som används, och där en bild är inte längre ett bevis behöver vi också, menar hon, ändra vårt sätt att betrakta data och information.

För att veta mer om ”deepfakes” och generativ AI, läs de Vries (2020).

Källor:

de Vries E. 2016. Machine learning/informational fundamental rights. Making of sameness and difference. Vrije Universiteit Brussel.

de Vries K. 2020. You never fake alone. Creative AI in action, Information, Communication & Society, DOI: 10.1080/1369118X.2020.1754877.