Forskarporträtt arkiv

David Langlet - ”Nyfikenheten driver mig”

David Langlet är professor i
miljörätt vid juridiska institutionen
på Uppsala universitet.
Foto: Mikael Wallerstedt


Hur kan lagstiftning och klimatmål mötas? David Langlet som är professor i miljörätt på Uppsala universitet, undersöker dynamiken mellan samhällets värderingar och dess lagstiftning.

Världen står mitt i en brinnande klimatkris som kräver kraftiga åtgärder. Men uppsatta klimatmål och ambitioner krockar ibland med nationell, internationell och subnationell lagstiftning. Det är här forskare som David Langlet, professor i miljörätt vid juridiska Institutionen på Uppsala universitet, kommer in i bilden.

Att David Langlet skulle forska inom miljörätt var aldrig någon självklarhet. Faktum är att han var mer intresserad av internationell politik och internationell rätt i allmänhet när det var dags att börja plugga. Men ett examensarbete som delvis kom att handla om handel med miljöfarliga produkter, förändrade saken. 

Nu gör han vad han kan för att juridiken och hållbarhetsmålen ska kunna mötas. Förhoppningen är att naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kunskap ska kunna integreras i den rättsliga regleringen och därmed kunna bli ett stöd för hållbarhetsåtgärder.

– Juridiken är ett styrinstrument som är en förlängning av politiken, och kan vara ett redskap för att flytta beteenden och skapa incitament för förändring, men som både har potential att bidra till ett hållbart och ett ohållbart samhälle, beroende på hur samhällets värderingar, moral och tankestrukturer ser ut, säger han.

Förutom den egna forskningen är David Langlet involverad i flera andra projekt. Han gör podcasten Miljön och Juridiken tillsammans med Aron Westholm som är doktor i offentlig rätt vid Göteborgs universitet, och är även med i CeCar, Centrum för studier av kollektivt handlande där man bedriver tvärvetenskaplig forskning om förutsättningen för storskaliga kollektiva samarbeten kring olika samhällutmaningar som till exempel klimatförändringar, sjukdomsspridning och avskogning.

– Där tittar vi på vad som främjar och vad som motverkar kollektivt handlade i stor skala, och hur ekonomi, statsvetenskap, och alla tänkbara områden kan länkas till juridiken, säger David Langlet.

Han är också en av initiativtagarna till en miljörättskonferens som hölls den 15-17 september i Stockholm. Den är en uppföljning på miljökonferensen Stockholm 50+ som hölls i juni för att sätta fart på de globala miljö- och klimatsamarbetena, men också för att högtidlighålla 50-årsjubileet av den förra miljökonferensen som hölls i Stockholm 1972. Ledande forskare från hela världen bjöds in för att tala.

– Miljökonferensen 1972 ses som ett startskott för den internationella miljöjuridiken som ämnesområde, och efter årets möte ville vi göra något eget efter ett miljörättsligt perspektiv. De inbjudna forskarna pratade utifrån det här 50-årsspannet, det vill säga: var vi befann oss då och var vi befinner vi oss nu, och vad har vi lärt oss under tiden utifrån ett internationellt miljörättsperspektiv, säger David Langlet.

Vad driver dig i din forskning?
– Det är väl nyfikenheten som driver mig. Det vi gör är spännande och utbytet av åsikter mellan oss forskare är intellektuellt stimulerande. Sedan vill man ju ytterst bidra till ett bra samhälle. När politikerna sätter upp målsättningarna kan vetenskapen vara med och bidra. Dels med scenarier och dels med förståelse för hur önskad förändring kan åstadkommas i ett komplext system.

Utmaningarna med hans jobb är många. Främst för att miljö och hållbarhet är så komplext och mångfacetterat och berör så många områden av samhället samtidigt – vilket, menar David Langlet, gör det meningslöst att prata om det som ett enskilt ämne. Visst kan det vara frustrerande många gånger, men det ingår lite grann i paketet.

– Det bästa med mitt jobb är nog när man sitter ett gäng forskare från helt skilda discipliner och perspektiv och bråkar kring en frågeställning och man får en insikt och ens uppfattningar möts och korsbefruktas. Det är verkligen intellektuellt stimulerande!

David Langlet hoppas att att naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kunskap ska kunna integreras i den rättsliga regleringen och därmed kunna bli ett stöd för hållbarhetsåtgärder.

Elisabeth Rynning fängslas av rättsfältets bredd och betydelse för de stora frågorna om människovärde, liv och död

Elisabeth Rynning
Foto: Charlotte Carlberg Barg 

Elisabeth Rynning är gästprofessor i medicinsk rätt på Juridiska institutionen vid Uppsala universitet. Hennes uppgift handlar primärt om att förstärka forskningsmiljön i medicinsk rätt, det ämne där hon tidigare var professor mellan åren 2003 - 2012.

Elisabeths forskning inom medicinrätt började med ett avhandlingsarbete i offentlig rätt, med tjänstledighet från Kammarrätten i Stockholm. Det är snart trettio år sedan hon disputerade på studien Samtycke till medicinsk vård och behandling. Där undersökte hon de rättsliga kraven på information och samtycke i hälso- och sjukvården, olika typer av rättsligt ansvar som kan inträda om kraven inte uppfylls och hur de patienter som inte själva har förmåga att lämna samtycke får sina intressen tillgodosedda. Det visade sig tyvärr vara ganska dåligt ställt med skyddet för patienters rättigheter, trots fina portalparagrafer.

- Jag blev fångad av rättsområdets bredd och betydelse för de stora frågorna om människovärde, liv och död – som berör oss alla – samtidigt som mycket litet var belyst i den rättsvetenskapliga forskningen. Medicinrätt sträcker sig in på många av de mer traditionella rättsområdena och har även folkrättsliga och EU-rättliga aspekter, säger hon.

Det blev ett ganska enkelt val för Elisabeth att inte återvända till domarbanan utan gå vidare med forskningen. Där fortsatte hon att intressera sig för olika frågor om integritet och självbestämmande inom vård och forskning, liksom användningen av genteknik, informationsteknik etc.

- Jag tyckte tidigt att det var roligt med komparativa ansatser och samarbete med kolleger i andra länder, och deltog därför i många internationella projekt samt startade nätverket Nordic Network for Research in Biomedical Law. Som en strategisk satsning vid Uppsala universitet inrättades 2003 den första nordiska professuren i medicinsk rätt, i ett samarbete mellan juridiska fakulteten och fakulteten för medicin och farmaci.
Det blev tio spännande år som professor, med många givande samarbeten, roliga projekt och fantastiskt duktiga doktorander.

- Jag vill förstås gärna tro att min egen och doktorandernas forskning har bidragit till att uppmärksamma och förbättra enskilda människors rättsskydd och rättssäkerhet inom vård och forskning, både genom våra rättsvetenskapliga publikationer och genom vår medverkan i utbildning och lagstiftningsarbete på olika sätt. Det finns ändå fortfarande mycket kvar att göra och vissa frågor har visat sig överraskande svåra för lagstiftaren att lösa, bland annat den om beslutsfattande för patienter med nedsatt beslutsförmåga. Samtidigt ger den medicinska och tekniska utvecklingen ständigt upphov till nya frågor, säger Elisabeth.

När Elisabeth kom tillbaka till fakulteten i januari hade hon varit borta från universitetet i nästan tio år. År 2012 blev hon justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen och fyra år senare chefsJO, hos Riksdagens ombudsmän. Det var fantastiskt roliga, stimulerande och lärorika uppdrag, där det också har funnits möjligheter att i någon mån påverka rättsutvecklingen inom mina speciella intresseområden, menar Elisabeth.

När Elisabeth i höstas valde att gå i pension från sitt heltidsjobb tyckte hon att det trots allt kändes litet tidigt att helt släppa yrkeslivet. Förutom deltidstjänsten som gästprofessor har hon bland annat uppdrag som styrelseordförande i Sveriges nybildade nationella människorättsinstitutionInstitutet för mänskliga rättigheter.

- Det är fortfarande roligt att göra nya saker, men också att återvända till sina gamla intresseområden! Här i Uppsala har vi startat en serie högre seminarier i medicinsk rätt och jag medverkar även på ett hörn i fakultetens VR-projekt om beslutsfattande för barn vid medicinsk behandling med ovissa resultat, avslutar Elisabeth.


I sin senaste forskning tar Jonatan Schytzer avstamp i ett uppmärksammat miljöproblem

Jonatan Schytzer

Jonatan Schytzer är nybliven universitetslektor i civilrätt vid Juridiska fakulteten och blev utsedd till årets lärare 2021 av juriststudenterna. Han försvarade sin prisbelönta avhandling, Fordrans uppkomst inom insolvensrätten i februari 2021 och påbörjade i april 2022 sitt nya forskningsprojekt "Miljön i konkurs", som Torsten Söderbergs stiftelse har finansierat.


- I mitt nya projekt tar jag avstamp i ett samhällsproblem, nämligen det att vi under de senaste åren gång på gång blivit uppmärksammade i media på hur kriminella aktörer har skott sig på miljöns bekostnad. De kriminella ligorna har åtagit sig att ta hand om avfall, men i stället för att följa gällande regelverk har svart massa från nermalda batterier grävts ned i åkrar utanför Kumla, giftigt avfall vräkts ut i närheten av vattentäkter vid Mälarens strand och avfall hanterats så dåligt att svårsläckta bränder brutit ut på avfallsanläggningar i södra Stockholm och i Småland. Giftmassor har blivit en handelsvara i den undre världen. Vi kan tala om avfallsgangsters, säger Jonatan!

Det finns ett omfattande regelverk om hur bland annat avfall ska tas om hand. Reglerna bygger på att förorenaren ska betala, men i de allra flesta av de omtalade fallen finns inga pengar hos de kriminella eller i verksamheterna som de bedriver. Företagen har försatts i konkurs, vilket i förlängningen kortsluter det miljörättsliga systemet som bygger på att det är förorenaren som ska betala. I dessa fall saknas tillräckliga medel för att sanera miljön. Man skulle därmed kunna säga att miljön har försatts i konkurs.

- Hur detta samhällsproblem ska lösas är något jag ska forska om i projektet, säger Jonatan. Specifikt kommer jag att undersöka tre frågor, nämligen:

  1. Under vilka rättsliga förutsättningar ersätts miljörelaterade krav i en konkurs?
  2. Under vilka rättsliga förutsättningar borde miljörelaterade krav ersättas i konkurs och hur kan konkursrätten förändras för att minska risken för att situationer uppstår när förorenare inte kan betala?
  3. Vilka ändringar på princip-nivå kan genomföras av rättssystemet för att minska risken att situationer när förorenare inte kan betala uppstår?

De två senare frågorna är av de lege ferenda-karaktär, det vill säga de handlar om hur rätten borde vara, snarare än hur rätten är. I denna del är det viktigt att få inspiration från andra rättsområden och rättsordningar. I detta skede av projektet har Jonatan presenterat projektet i Dublin vid INSOL Europe Academic Conference och fått många bra synpunkter från forskare från olika länder i Europa som han ska arbeta vidare.

- Jag har också varit i kontakt med forskare i Kanada och fått information om hur de löser dessa frågor, samt diskuterat projektet i Bergen. Den 3 juni -22 kommer jag att presentera projektet på Stockholm Centre for Commercial Law vid Stockholms universitet. Då kommer före detta ordföranden för Högsta domstolen, Stefan Lindskog, att vara kommentator och jag övertygad om att jag kommer att få många goda inspel. Den 8 juni kommer jag också att presentera projektet, fast då i hemmamiljön, det vill säga vid Juridiska fakulteten i Uppsala.

- Efter avhandlingen har jag också haft ett samarbete med jur. dr Mikael Ek, som är disputerad vid Juridiska fakulteten i Uppsala men som numera är verksam vid Högskolan i Gävle. Vi har undersökt de tekniskt svåra frågorna om mervärdesskattefordrans status i konkurs. Och vi jobbar nu med en artikel om mervärdesskattefordrans status i företagsrekonstruktion. Det är viktiga frågor, bland annat för att Skatteverket kommit med nya ställningstaganden som gjort att det offentliga ackordet i en företagsrekonstruktion upp till 60 % dyrare. Det gör att en företagsrekonstruktion omöjliggörs i många fall, avslutar Jonatan.

Jonatan Schytzer uppmärksammar i sin forskning hur kriminella aktörer skor sig på miljöns bekostnad. Istället för att ta hand om miljöfarligt avfall och följa gällande regelverk som de åtar sig att göra, dumpar de avfallet i åkrar och vattentäkter. År 2021 blev han av juriststudenterna utsedd som Årets lärare!

VloggI vlogg-inspelningen kan ni lyssna på Jonatan och höra mera om avhandlingen, ”Fordrans uppkomst inom insolvensrätten”.
Intervjuare: Patrik Bremdal

Forskar-vlogg med Jonatan Schytzer


Steffen Hindelang forskar inom internationell offentlig rätt, EU-rätt samt tysk statsrätt och förvaltningsrätt

Steffen Hindelang

Den forskning som Steffen Hindelang, professor i internationell investerings- och handelsrätt, för närvarande arbetar med kan grovt kategoriseras inom tre områden: internationell offentlig rätt, EU-rätt samt tysk statsrätt och förvaltningsrätt. 

Inom internationell offentlig rätt och EU-rätt har Steffen satt fokus på reglering av ekonomisk verksamhet, specifikt skydd av utländska investeringar, skiljedomsförfaranden för investeringsdispyter och växelverkan mellan internationell lag och EU-rätt. Inom förvaltningsrätt behandlar han utländsk handelsrätt och produkter med dubbla användningsområden i ett läroperspektiv. Inom statsrätt har Steffen arbetat specifikt med frågor som har att göra med yttrandefrihet i den digitala eran.

Inom internationell investeringsrätt är Steffen speciellt intresserad av den internationella investeringsrättens samspel med dess närliggande och sammankopplade områden så som EU-rätt. Han finner också ett interdisciplinärt inbäddande av sin forskning passande, speciellt i de vetenskapliga iakttagelserna inom ekonomisk vetenskap och nationalekonomi. 

När det gäller relationen mellan internationell investeringsrätt och andra områden inom internationell rätt arbetar han för en starkare återintegrering av det förra in i det större sammanhanget som är internationell offentlig rätt. 

Domskäl av skiljenämnder som haft att bedöma en specifik tvist mellan en utländsk investerare och värdlandet baserat på ett investeringsskyddsfördrag, prisat av vissa som “innovativt” och “utveckling inom internationell rätt som skulle skett för länge sen” kan samtidigt beskrivas som ett utmanande av grundprinciper inom internationell offentlig rätt. 

– Till exempel gör nämnder anspråk på att främja “enhetlighet” inom internationell investeringsrätt genom “de facto prejudikat” och liknande koncept, dvs. att stödja sig på skiljenämnders tidigare avgöranden för att tolka ett investeringsinstrument. Även om det verkar väldigt attraktivt vid en första anblick så är sådana koncept mycket problematiska när man åsidosätter den förpliktande tolkningsmetodiken inom internationell offentlig rätt, något som iakttas mer frekvent. Genom att frångå tolkningsmetodiken som är stadfäst i Wienkonventionen om traktaträtten, befriar de sig själva från sina överhuvudens bojor: statsparterna till ett investeringsfördrag, säger Steffen och fortsätter:

– I min forskning försöker jag inte endast att presentera solida tolkningar av de relevanta reglerna och principerna angående internationell investeringsrätt men också att visa på konsekvenserna av en given tolkning när det gäller relativ makt som tillskrivs en viss aktör av en viss tolkning.

I en monografisk studie om tvistlösning mellan investerare och stater som producerades för Europaparlamentet beskrev Steffen vad han menar med det här tillvägagångssättet och skisserar viktiga frågor som är kopplade till samtida skiljedomsförfaranden när det gäller investeringar så som utmaningar av Wienreglerna om fördragstolkning eller reglerna för statsansvar och en konsekvent försvagning av avtalsslutande statsparters position till ett investeringsavtal gentemot investeraren.

Oavsett detta är Steffen specifikt intresserad av att utforska skärningspunkterna och oförenligheten mellan internationell investeringsrätt och EU-rätt. Detta påkallar konceptet “autonomin i EU-rätten” och dess påverkan på internationella skiljedomsförfaranden, något som är mycket omdebatterat. I Achmea-domen konstaterade Europeiska unionens domstol att tvistlösning mellan investerare och stater i en intra-EU-kontext är oförenligt med EU-rätt, speciellt med principen om autonomi. Den principen kan sägas tjäna självhävdelsen av EU-rätten både gentemot nationell och internationell rätt. 

Dock kommer inte principen om autonomi slutligt sammanfattas inom någon nära framtid eftersom Belgien just har begärt ett yttrande från EU-domstolen om det reviderade Energistadgefördraget.

Angående offentlig rätt; under de senaste cirka fem åren har Steffen breddat sin forskningsgrund och anskaffat interdisciplinär expertis inom media- och kommunikationsstudier, politisk teori och regleringen av yttrandefrihet medelst lag och teknologi. År 2019 publicerade han sina resultat i en monografi med titeln “Freiheit und Kommunikation” (Hindelang, Steffen, Springer, 2019).

– Boken föreslår lösningar på hur författningsenligt skydd av den öppna offentliga debatten kan lyckas i den moderna eran med Facebook och fejkade nyheter. Den undersöker hur konstitutionen svarar på en massmediadiskurs som inte längre enbart organiseras av traditionell radio- och TV-sändning samt press utan också av en mängd individer, förklarar Steffen. 

Det rådande konstitutionella dogmatiska konceptet att skydda masskommunikation i den tyska grundlagen är fortfarande modellerad enligt den verklighet att massmedia kommunicerar till folket och gynnar gammelmedia. Denna “surrogatmodell av frihet” kan inte på ett tillfredsställande sätt appliceras på förändringar i den verkliga världen.

– Idag måste individer inte bara skyddas från, utan också i, deras massmediamakt. Genom insikter från kommunikationsvetenskap utvecklas en konstitutionell förståelse som sätter tillbaka individen i mittpunkten av en fri offentlig massmedial debatt.

Framtida forskningsstudier
När han vänder sig från pågående forskning till potentiella nya projekt observerar Steffen en liberal, marknadsorienterad regelbaserad internationell ekonomisk ordning som utsätts för alltmer påtryckningar. Storspelare som USA och Kina byter riktning från samverkan till protektionism. 

– EU:s policy om öppna dörrar är uppe för debatt.  Under det att olika metoder användes för att motverka diverse effekter av coronaviruspandemin har EU lanserat en heltäckande utredning av handelspolitiken där protektionister och förespråkare för den öppna marknaden lägger fram sina argument. 

Dock finns det tre stora utmaningar, förutom pandemin, som inget läger kan ignorera. Den första, det multilaterala handelssystemet, Världshandelsorganisationen som en gång var ett användbart forum för att lösa tvister angående vilken riktning handelspolitiken skulle ta, har utsatts för påfrestningar. Den andra är att det inhemska trycket på regeringar har ökat, speciellt i höginkomstländer och då främst gällande icke-kommersiella angelägenheter: från klimatförändringar och social rättvisa till nationell säkerhet. Och den tredje; Brexit försvagade dem som är för den fria marknaden i EU.

– För EU är valet inte enkelt: Att stänga in, ge ömsesidig vedergällning eller att hålla dörrarna till världen öppna – det är frågan, sammanfattar Steffen Hindelang. 

Som styrelseledamot och grundare är Steffen Hindelang involverad i CELIS Institute, vilket fungerar som ett nav för sekundär forskning, information och upplysningar så väl som kunskapsutbyte inom utländska investeringar. Ett av huvudsyftena är att studera och främja utvecklingen av en kommande Europeisk lag för investeringsgranskning Common European Law on Investment Screening” vilket förkortat blir,”CELIS".

Ett annat projekt som Steffen är involverad i är YSEC: the Yearbook of Socio-Economic Constitutions. Det övergripande temat för Yearbook-serien är de konstitutionella regelverken för ekonomisk verksamhet och dess interaktioner i det offentliga.



 Mosa Sayed granskar informell rättsskipning

Mosa Sayed


Juris doktor i internationell privaträtt Mosa Sayed arbetar inom forskningsfältet ”rätt och värdekonflikter” och har fokuserat på de rättsliga utmaningar som Sverige står inför efter att ha omvandlas till ett alltmer mångreligiöst och mångkulturellt samhälle under de senaste årtiondena. 

Denna omvandling har medfört oprövade frågor och spänningar på det rättsliga planet, inte minst för domstolar och myndigheter som i sin verksamhet ställs inför främmande traditioner och levnadssätt.

Mosa Sayeds forskning rör religiösa organisationers formella och informella rättsliga funktioner och syftar bland annat till att kartlägga och analysera konsekvenserna av användningen av alternativa tvistlösningsmekanismer (så kallad informell tvistlösning) i religiösa organisationer, bland grupper som identifierar sig på religiös grund.

- I likhet med många andra västerländska länder är dagens Sverige ett mångkulturellt land som är påfallande heterogent när det gäller befolkningens kulturella, religiösa och etniska sammansättning, vilket beror på senare årtiondens invandring men också på historiska skäl med anledning av dess nationella minoriteter, förklarar Mosa Sayed.

På det rättsliga området aktualiserar samhällets mångfald frågan om möjligheterna och gränserna för att erkänna minoritetsseder som inte sammanfaller med de majoritetsvärderingar som ligger till grund för lagen.

Mosa avser att undersöka en del av den problematik som är kopplad till mångkulturella samhällen med utgångspunkt i bruket av informell tvistlösning i Sverige och Storbritannien bland vissa etniska och religiösa minoritetsgrupper såsom judar, muslimer och romer.

- Med alternativa tvistlösningsmekanismer eller i informella system för tvistlösning menas förfaranden som inte är sanktionerade av nationell lag men som ändå används av minoritetsgrupper i interna konflikter. Bland grupper som identifierar sig på religiös grund spelar respektive grupps religiösa institutioner en central roll när det kommer till intern tvistlösning.

Exempel på sådana institutioner är muslimska moskéer och samfund i Sverige och så kallade Sharia Councils i Storbritannien. Den judiska institutionen för tvistlösning kallad Beit Din, bestående av skriftlärda rabbiner, har motsvarande funktion i Sverige och Storbritannien. Romers ”domstol” för interna konflikter benämns som Kris.

Även om de nämnda informella systemen inte är bindande för statliga myndigheter ger de upphov till svårlösta juridiska problem för dagens mångkulturella västerländska samhällen och aktualiserar grundläggande mänskliga rättigheter, såsom frågor om jämställdhet mellan samhällsgrupper och jämlikhet mellan individer inom grupper.

Det informella systemet för tvistelösning orsakar också problem inom process- och civilrätt. Bruket av informell rättsskipning utanför det allmänt sanktionerade rättsystemet ger också anledning att begrunda innebörden av ”lag och rätt” när vissa minoritetsgrupper vid konflikt ger företräde för sin ”inofficiella lag” framför statens lag.

- Kan det informella systemet säkerställa grundläggande rättsstatliga rättssäkerhetsgarantier? Hur stora är skillnaderna mellan de nationella familjerättslagarna och de normer som används inom det informella systemet, frågar sig Mosa.

När minoriteter använder religiösa, kulturella eller etniska normsystem som inte upprätthåller grundläggande värderingar i den statligt sanktionerade lagen uppstår en situation av konkurrerande normsystem. Detta i sin tur ställer större frågor om möjligheter att bygga solidaritet, nationell identitet, social samexistens och enhet i normativt fragmenterade samhällen.

Denna konkurrenssituation hotar också statens rättsskipningsmonopol och kan försätta vissa individgrupper inom minoritetsgrupper – vanligtvis barn och kvinnor – i sårbara rättsliga lägen.

På samma gång finns det anledning att reflektera kring en ytterligare större fråga om vad det innebär att vara medborgare i Sverige och den komplexitet som är förenad med begreppet medborgarskapet när minoriteter samtidigt har en rad samhälleliga tillhörigheter eller inte vill dela rättssystem, säger Mosa Sayed avslutningsvis.



Offentlighetsprincipen och krigets lagar – två forskarintressen för Inger Österdahl

Inger Österdahl
Inger Österdahl


Professorn i folkrätt Inger Österdahls forskning spänner över flera områden där gränsdragningarna blivit mer komplexa på en alltmer internationell spelplan med nya digitala kommunikationsvägar.

Folkrättens utveckling och förvandling fascinerar professor Inger Österdahl. Folkrätten har gått från att vara en rent mellanstatlig rättsordning till att genomsyra alltmer av den nationella rätten. Samtidigt suddas skiljelinjen mellan det internationella och det nationella gradvis ut. Rätten skapas internationellt och omsätts därefter till nationell rätt efter bästa förmåga i varje land.

– Territoriella gränser blir allt mindre betydelsefulla som rättsliga avgränsare. I detta internationella landskap statt i stark och snabb förändring intresserar jag mig just nu för två saker. Det ena forskningsintresset är offentlighetsprincipens väl och ve, säger Inger Österdahl, som har tilldelats en så kallad programprofessur för att under åren 2013-2016 särskilt studera offentlighetsprincipen.

Betydelsen av offentlighetsprincipen behöver knappast argumenteras för i ett svenskt sammanhang. När offentlighetsprincipen möter EU-rätten behövs dock en hel del övertygande argumentation för att Sverige ska kunna behålla sin höga grad av öppenhet gentemot starkare skydd för privatlivet och mer hemlighetsmakeri i den offentliga förvaltningen generellt. Även på hemmaplan uppstår integritetsproblem när den nya informationstekniken möjliggör ett (miss)bruk av offentlighetsprincipen som går långt utöver det gamla ”pappersbruket”.

– Internationaliseringen av den offentliga förvaltningen gör också att tidigare nationella frågor hamnar inom diplomatins och utrikessekretessens domäner, vilket leder till ökad sekretess, förklarar Inger Österdahl och fortsätter:

– Farhågor restes angående effekterna för offentlighetsprincipen när Sverige blev medlem av EU och jag undersöker nu i vilken grad farhågorna har besannats, säger hon.

Tillsammans med bland andra kollegorna professor Jane Reichel och docent Anna-Sara Lind vid juridiska institutionen arrangerar Inger Österdahl i september 2014 en internationell workshop för särskilt inbjudna forskare på temat ”Freedom of Speech, the Internet, Privacy and Democracy”.

Det andra intresset som avspeglar sig i Inger Österdahls forskning handlar om krigets lagar och om hur internationella fredsbevarande trupper passar in i ett juridiskt system som skapades för traditionella nationella arméer.  Agerar fredsbevarande trupper inom eller utanför krigets lagar?

Vad händer till exempel om fredsbevarande trupper blir inblandade i veritabla strider, vilket blir allt vanligare?

– Vilken rättslig ställning får de ”fredsbevarande” men aktivt stridande trupperna? Är de fredsbevarande trupperna part i konflikten? Å vems vägnar, FN:s? Är de länder som bidrar med trupper till fredsbevarande uppdrag part i en eventuell konflikt som uppstår? Att fredsbevarande trupper begår övergrepp av olika slag och därmed bryter mot krigets lagar under sina uppdrag är inte ovanligt, men hur, var och av vem ska de ställas till svars? frågar sig Inger Österdahl.

Efterfrågan på fredsbevarande insatser ökar ständigt och situationerna i vilka de fredsbevarande trupperna skall agera tycks bara bli mer komplicerade.

– De juridiska frågorna kan ibland tyckas tekniska, men är ofta starkt politiskt laddade vilket gör dem kontroversiella och spännande, avslutar Inger Österdahl.


Yaffa Epstein utvecklar metoder och begrepp mellan forskare från olika discipliner

Yaffa Epstein

Yaffa Epsteinär doktor i miljörätt och inriktar sig på att utveckla metoder för tvärvetenskapligt samarbete mellan forskare i naturvetenskap respektive juridik. Termer och begrepp som finns främst inom naturvetenskapen sätter sin prägel också i juridiken.

Detta gäller framför allt de ”nya” rättsliga områdena, t.ex. miljörätt och medicinsk rätt, men även inom många ”klassiska” områden. Ett exempel är skadeståndsrätten där vetenskaplig expertis ofta krävs för att bedöma risker eller fel. Olika tolkningar av dessa termer och begrepp inom olika discipliner påverkar därför beslutsfattandet och gör det svårt att fastställa om lagen efterföljs eller inte. När vetenskapliga begrepp används i lagtexten är det ofta nödvändigt att hänvisa till naturvetenskapen för att riktigt förstå eller tillämpa lagen. När domare eller andra beslutsfattare missförstår eller använder naturvetenskapen på fel sätt kan detta förhindra rättens förmåga att uppnå målsättningen med lagstiftningen.

- Oenighet med naturvetenskapliga forskare betyder emellertid inte alltid att juristerna har fel. I andra fall måste beslutsfattarna tolka termer som har olika innebörd i lagen och i vetenskapen eller välja mellan vetenskapliga tolkningar som skiljer sig åt. Hur beslutsfattaren uppfattar dessa vetenskapliga tankar avgör om en art får jagas, om ett livsmedel får säljas eller om man får fortsätta att använda en viss produktionsteknik, förklarar Yaffa Epstein.

Yaffa samarbetar ofta med naturvetenskapliga forskare för att analysera begrepp som används i EU-lagstiftningen. Ett annat område där hon tillämpar sina tvärvetenskapliga metoder är den relativt nya rättsvetenskapliga utvecklingen av naturens rättigheter. En av de mest överraskande rättsliga förändringarna under det senaste årtiondet har varit erkännandet av naturens rättigheter. Under bara några år har tanken på att ge naturen rättigheter eller rättsligt egenvärde förvandlats från något förnuftsvidrigt till verklighet inom ett växande antal jurisdiktioner. Dessa nya rättigheter har lett till vissa rättsliga vinster för skyddet av naturen men har hittills inte gett några imponerande resultat.

- Det är fortfarande oklart om denna rättsliga trend, som den manifesterar sig i Eucador, Bolivia, Colombia, Nya Zeeland, delar av Förenta staterna, Indien, Mexiko och även i Frankrike (territoriet Nya Kaledonien), är början till ett nytt globalt rättsparadigm eller om den är en modefluga som snart är bortglömd, fortsätter Yaffa.

I en nyligen publicerad artikel i tidskriften Science, ”A Rights Revolution for Nature: Introduction of Legal Rights for Nature Could Protect Natural Systems from Destruction”, gör hon och två miljöforskare gällande att om dessa lagar och nya rättsliga idéer ska ha framgång och fortleva måste de vara välgrundade i rättsteori och ekologi. De framhäver några undersökningsområden där rättslig-ekologisk analys skulle kunna stödja tillämpningen av juridiska rättigheter för naturen, t.ex.:

Hur definieras innehavaren av rättigheterna? Hur ”naturen” ska definieras är en filosofisk och vetenskaplig fråga som länge har debatterats. Naturliga enheter som i någon jurisdiktion har tillerkänts juridiska rättigheter är Moder Jord, naturen, arter, naturliga samhällen, ekosystem, floder, glaciärer och vattenfall. Var och en av dessa entiteter har sina egna specifika definitionsutmaningar. Som exempel kan nämnas hur långt en flod sträcker sig, om den inbegriper t.ex. bifloder, flodbädd, avrinningsområde, regnvatten. Medan vissa naturliga enheter, t.ex. arter, kan vara lättare att definiera på ett vetenskapligt sätt, passar andra som ”Moder Jord” kanske lättare in i vissa individuella rättssystem.

Vilka rättigheter har naturen? Rättigheter för naturen som har erkänts eller föreslagits inbegriper rättsligt egenvärde och processuella rättigheter, representation, äganderätt, rätten till liv, mångfald, ren luft, möjlighet att utvecklas, skydd och återställande. Åter krävs det naturvetenskaplig expertis för att förstå många av dessa rättigheter, exempelvis för att tolka vad en rättighet till evolutionsprocess innebär.

Hur genomdrivs naturens rättigheter? I vissa system utses den naturliga enheten till förmyndare eller företrädare, i andra kan allmänheten inleda en tvist till förmån för naturen och i andra kan det fortfarande vara oklart hur naturens rättigheter skulle kunna försvaras. Naturen kan inte hävda sina egna rättigheter inför en domstol, men naturvetare kan bidra till att fastställa när rättigheter kränks och hur rättigheterna kan försvaras.

- Hur man än löser dessa problem inom olika rättssystem kommer effektiviteten för naturens rättigheter att till stor del vara beroende av förmågan hos dessa system att integrera ekologisk kunskap. Jag hoppas att min forskning ska leda till att frågorna huruvida det är möjligt att skydda miljön genom att skapa rättigheter för naturen och, om så är fallet, hur dessa rättigheter kan genomföras på ett effektivt sätt ska uppmärksammas mer, säger Yaffa Epstein avslutningsvis.


Rebecca Thorburn Sterns forskning handlar om migrationsrätt och mänskliga rättigheter - särskilt för barn

Rebecca Thorburn Stern 


Rebecca Thorburn Stern är professor i folkrätt. Hennes forskning handlar främst om mänskliga rättigheter, särskilt mänskliga rättigheter för barn, migrationsrätt, samt förhållandet och samspelet mellan internationell och nationell rätt. Hon är en av grundarna av och medlem i styrgruppen för G L/UMIN, Göteborg / Lund / Uppsala-nätverket för migrationsrätt.

Vi frågar Rebecca Thorburn Stern varför vi behöver definiera något så självklart som mänskliga rättigheter?

- Att människor har rättigheter på olika sätt är en idé med djupa historiska rötter. Att se alla människor som rättighetsbärare utgår från tanken om alla människors lika värde, något som är centralt för ett öppet demokratiskt samhälle. På så sätt kan mänskliga rättigheter tyckas ses som något självklart i många länder, åtminstone i teorin. Samtidigt ifrågasätts gång på gång idén om rättigheter för olika grupper och kategorier – barn, kvinnor, etniska minoriteter, migranter är några exempel. Det är viktigt att framhålla att det inte bara handlar om att ha rättigheter i teorin, de måste också vara utkrävbara i praktiken och vara skyddade genom bindande lagstiftning. Att definiera vilka de mänskliga rättigheterna är handlar således både om att identifiera vilka skyldigheter staten har gentemot de personer staten kan bestämma över, och att människor måste veta vilka rättigheter de har för att kunna utkräva dem.

Hur är det för människor i ett land om dessa inte är medborgare i det landet eller till och med helt statslösa?

- Mänskliga rättigheter gäller för alla människor, oavsett om de är medborgare i en stat eller statslösa, det vill säga utan medborgarskap. Som det juridiska skyddet är utformat exempelvis i FN-konventioner och Europakonventionen så gäller statens skyldighet att skydda och tillgodose rättigheter för alla människor inom den statens jurisdiktion, det vill säga det område staten kan bestämma över. Rättigheter, med några undantag som exempelvis vissa politiska rättigheter, är inte knutna till medborgarskapet. Samtidigt är staten garanten för skyddet av individens rättigheter och att då befinna sig i en stat där man inte är medborgare – där bandet till staten är svagare – kan innebära att man befinner sig i en mer utsatt position. Det här blir särskilt tydligt för grupper som staten kanske helst skulle vilja inte fanns inom jurisdiktionen, som irreguljära migranter, eller fattiga personer som är medborgare i en annan stat. Argumentet kan då bli att deras hemländer istället borde ta ansvaret för dem. För statslösa, det vill säga personer som inte har något medborgarskap, så finns det ingen sådan stat med det yttersta ansvaret. Det är ingen slump att grupper som marginaliseras och förföljs ofta får sitt medborgarskap i hemlandet ifrågasatt, eller till och med upphävt.

Varför är det viktigt att diskutera mänskliga rättigheter i Sverige idag?

- Därför att mänskliga rättigheter ständigt måste förankras, utvecklas och försvaras. Idén om alla människors lika värde och likhet inför lagen är en grundsten i vårt samhälle. Det innebär som sagt inte att den inte ifrågasätts, och så sker inte minst idag på olika sätt. Vidare så brukar man ju säga att ett samhälle inte är bättre än hur man behandlar de svagaste och de mest utsatta. Det omfattar inte minst att försvara idén om lika rättigheter och lika värde för alla, oavsett vilka de är.

Vilka projekt som berör mänskliga rättigheter och migration är du engagerad i idag?

- Jag arbetar bland annat med två olika forskningsprojekt som båda rör barns mänskliga rättigheter; det ena om betydelsen av inkorporering av Barnkonventionen för asylsökande barn och det andra om åldersdiskriminering av barn (det sistnämnda tillsammans med kollegor i Stockholm och Liverpool). Båda projekten finansieras av Ragnar Söderbergs stiftelse. Jag har även en del mindre forskningsprojekt som handlar om hur domstolar förhåller sig till förändringar inom migrationsrätten och om hur medicinska skäl bedöms i en asylkontext. Vi har också nyligen startat ett tvärvetenskapligt forskningsnätverk på temat migration som en juridisk och politisk process som får stöd av CIRCUS ( Centre for Integrated Research on Culture and Society vid Uppsala universitet). När det gäller utbildningen så är jag kursföreståndare för fördjupningskurser om mänskliga rättigheter, demokrati och migration, och även involverad i MR-kliniken vid vår fakultet.


Katja de Vries forskar inom rättsinformatik och vår samexistens med Artificiell intelligens (AI) 

Katja de Vries

Katja De Vries forskar inom rättsinformatik och vår samexistens med Artificiell Intelligens (AI). Den kommande fyra åren ska hon undersöka implikationerna av skapande AI inom ramen för Europarätten med beröringspunkter på cyberbrott och immaterialrätt, samt dataskydd och yttrandefrihet.
 

Katja de Vries har en spännande bakgrund. Hon genomförde parallellt tre masterprogram vid Leiden universitet (Nederländerna), i civilrätt, kognitiv psykologi och filosofi. Dessutom kompletterade hon sin utbildning med en juristexamen från Oxford Universitet. Vid denna tid började big data eran och frågor om hur big data ska hanteras på ett juridiskt korrekt sätt växte. Under Katjas studier i kognitiv psykologi utvecklade hon ett stort intresse i statistik vilket ledde till en doktorsavhandling i rättsinformatik med titeln: ”Machine learning/informational fundamental rights. Making of sameness and difference” (de Vries, 2016). Sedan dess har Katja de Vries forskat på juridiska och sociala implikationer av AI och maskininlärning på integritet, dataskydd och diskriminering.

En av Katjas forskningsämne är den allmänna dataskyddsförordningen eller GDPR (General Data Protection Regulation) som reglerar behandlingen av personuppgifter inom EU och som har varit i kraft sedan 2018. Vi frågar Katja vad hon tycker är spännande med forskning kring dataskyddsförordningen?

- Dataskyddsförordningen adresserar ett jätteviktigt dilemma: hur kan man nyttja personuppgifternas ekonomiska och samhälleliga värden utan att hamna i ett digitalt panoptikon där allt vi gör utvärderas av staten och stora företag? Det är ett mycket aktuellt problem under coronaviruspandemin när olika appar utvecklas för att följa spridningen av sjukdomen, vilket väcker etiska, politiska och juridiska frågor. Vem litar vi på mest? Stora företag? Myndigheter? Staten? Samtidigt är det lätt att uppleva dataskyddsförordningen som en stor byråkratifälla som skapar stor frustration i vardagen. Personuppgifter finns överallt, hela tiden, och att uppfylla alla dataskyddsförordningens krav tar tid och energi. Jag kan själv också bli frustrerad att man inte bara kan ta en bild på mitt barns förskola på Santa Lucia, eller att jag är tvungen att ge samtycke till behandling av mina uppgifter hela tiden. Som forskare, företag eller myndighet kan det kännas begränsande att man ska uppfylla GDPR krav. Det är därför inte så konstigt att många försöker att komma undan från dataskyddsförordningens reglering genom att anonymisera personuppgifter. När en lag konfronteras med verkligheten blir det alltid spännande, det utmanar lagens betydelse. En rättsregel kan verka enkel på pappret, men sen kommer det ny teknologi som lagstiftaren inte hade förutsett eller fiffiga tricks för att undvika regleringen och då framkallas svåra, nästan filosofiska frågor.

Ett bra exempel är anonymisering av personuppgifter. Det är inte alls självklart när en uppgift är tillräckligt anonymiserat för att falla utom dataskyddförordningens tillämpningsområde. Även om något inte verkar uppenbart knuten till en identifierbar person, gäller dataskyddsförordningen om man kan re-identifiera någon med lite detektivarbete. Det finns många stora företag och myndigheter som strävar efter att komma så nära gränsen som möjligt för att behålla så mycket information som möjligt utan att uppgifterna kan kvalificeras som personliga. En del av min forskning undersöker hur AI och maskininlärning har blivit ett verktyg för att förbättra anonymisering.

Den kommande fyra år ska du undersöka rättsimplikationerna av kreativ AI – kan du berätta vad det är?

- Tills nyligen användes AI och maskininlärning mest för att klassificera och sortera personer, objekt, transaktioner eller celler inom medicinen (klassificerande AI). Med kreativ AI (generative AI) finns nu möjlighet att skapa syntetiska data och komponera övertygande nya variationer på befintliga mönster (”deepfakes”), som t.ex. anonymiserade data, ansikten som inte existerar, falska videor, nya konstverk, vilket bildar nya perspektiv, nya uppmaningar… och ett nytt fokusområde för mig!

Vad har kreativ AI med straffrätt att göra?

- Kreativ AI utmanar flera juridiska områden som t.ex. straffrätt när falskt material används mot en person. Det finns ganska mycket uppmärksamhet kring hur kreativ AI kan underlätta skapandet av ”fake news” och underminera demokratin. Men faran inom det privata livet är kanske större än för demokratin. Journalister eller andra organisationer lägger resurser på att verifiera nyheter, men vem skyddar den privata personen som är utpressad eller mobbad på sociala medier? Där finns det mindre skydd. Frågan är när man kan kvalificera publikation av syntetiskt bildmaterial som förtal eller förolämpning.

Vad har kreativ AI med immaterialrätt att göra?

- Generativ AI kommer att påverka immaterialrätten eftersom både data som går i systemet för att träna modeller samt nya data som går ut ur systemet har ett behov att vara skyddade. Vad gäller träningsdata har EU antagit ett nytt upphovsrättsdirektiv som ger nya möjligheter för datautvinning (text- och data mining på engelska) för att träna AI-modeller inom forskning. Vad gäller ny syntetisk data som skapas av kreativ AI så är deras status fortfarande inte helt klar. Bakom ligger stora ekonomiska konsekvenser t.ex. inom medicin vid utveckling av nya läkemedel eller inom konst.

Vad är bästa sättet att reglera kreativ AI från ett samhälleligt perspektiv?

- Kreativ AI och syntetiska uppgifter har så många tillämpningsområden att det är svårt att ge ett enkelt svar. En reglering för syntetisk output i formen av t.ex. upphovsrätt eller patent för att både skydda och uppmuntra innovation skulle kunna vara ett sätt, men det ska utvärderas utifrån dess speciella användning.

Man hör mycket om hur automatiserat beslutsfattande kan sakna transparens och tar diskriminerande beslut. Kan man använda syntetiska data för att göra klassificerande AI system mer rättvist och transparent?

- Det är något som ingår i min forskning – men det ser ganska lovande ut! Med klassificerande AI kan bias uppstå om systemet matas under inlärningsprocess med information som underrepresenterar särskilda kategorier. Att använda de mer variabla syntetiska data som input data kan vara ett sätt att minska bias genom att få en mer representativ inlärningsprocess. Möjligtvis kan syntetiska uppgifter också användas för att ge transparens i algoritmisk beslutfattandes. Syntestiska data kan fungera som en counter-factual, parallell historia. De kan visa vad som behövs ändras för att systemet skulle ha tagit ett annat beslut.

Kreativ AI kan användas på olika område och har implikationer inom olika rättsområden. Det skrämmer inte Katja de Vries. Kanske tvärttom! Hon är van med att prata med icke-jurister. Hon har samarbetat i många tvärvetenskapliga projekt och kommer att fortsätta göra så. Nu forskar hon med en konstnär och hon hoppas kunna jobba även med mediciniska data. Några inom generativ AI pratar om maskin kreativitet och maskin fantasi. På samma sätt som kreativ AI förvandlar verkligheten, mer eller mindre beroende på vilka parametrar som används, och där en bild är inte längre ett bevis behöver vi också, menar hon, ändra vårt sätt att betrakta data och information.

För att veta mer om ”deepfakes” och generativ AI, läs de Vries (2020).

Källor:

Senast uppdaterad: 2023-01-06